Jag är så jävla trött på att vara ensam. Singel. Fast vet ändå inte om jag letar eller vad jag letar efter. Man testar dejtingsidor/appar, fast har egentligen inte testat det seriöst. Jag är trött på ensamheten, betyder det att jag letar? Letar jag utan att veta vad jag letar efter eller att jag faktiskt gör det? Finns det ett läge mellan att vara desperat eller ge upp totalt? Den gränsen känns som den är lika hårfin som mellan kärlek och hat. Och när man inte är medveten om att man letar men tydligen gör det ändå (enligt en "undersökning" bland andra medmänniskor gör man ju det om man testar internetdejting) När ger man upp? När slutar man leta? När man inte ens vet om att man gör det? Hur ändrar man ett beteende man inte är medveten om att man har.... Sen kommer vi till klyschan nummer ett som får mig att kräkas. Det händer när du minst anar det... Jag blir bränd om och om och om igen. Varför händer detta mig? Det kanske är dags att ge upp och helt enkelt vara nöjd med det man har... Hur är man nöjd med det man har om man vill ha mer? Det är alltså vid denna punkten jag skall försöka inse att det kanske inte blir mycket bättre än så här. Det händer alla andra när dom minst anar det. Men kommer det nånsin hända mig?